”No More Miss Nice Guy” är ett initiativ som vuxit fram ur viljan att definiera hur ett feministiskt- och jämställdhetsperspektiv kan berika och förnya konsten idag. Initiativet kommer från Danmark där Nina Larissa Basset, konstnärlig ledare för TeaterKUNST i Köpenhamn, tagit kontakt med olika aktörer i Norden. Blaue Frau har blivit utvald som en av tre huvudaktörer att delta i projektet. Förutom TeaterKUNST och Blaue Frau verkar även WISP (Women In Swedish Performing Arts) från Stockholm som huvudaktör.

”No More Miss Nice Guy” går ut på att dela med sig av erfarenheter och man vill även stärka de Nordiska kontakterna. Det konkreta arbetet går ut på att organisera 3 seminarier (Köpenhamn, Helsingfors, Stockholm) under vilka de olika grupperna presenterar hur de jobbar och vilka metoder man använder för att arbeta med jämställdhetsfrågor. Ett sista avslutande seminarium ordnas i Köpenhamn i november 2012. Målet är att de olika grupperna arbetar självständigt med olika konstnärliga projekt (hösten 2011-hösten 2012) och att man under seminarierna presenterar hur man jobbar, var man står och vad man kommit fram till. Strävan är att även öppna upp för allmänheten och ordna någon form av föreställning/utställning/performance för publik.
Blaue Frau har fått i uppgift att samla fem aktörer från Finland som ingår i den finländska ”No More Miss Nice Guy” gruppen.

I nätverket ingår:

FINLAND:

Anna-Mari Karvonen (regissör)
Sonja Ahlfors (skådespelare/konstnärlig ledare/producent)
Joanna Wingren (skådespelare/konstnärlig ledare/producent)
Pauliina Turakka Purhonen (konstnär)
Anna-Sofia Nylund (dokumentärfilmare)
Eva-Maria Koskinen (journalist)
Helena Kallio (skådespelare/författare/teatervetare)
Jonatan Fogelholm (producent)

DANMARK:

Nina Larissa Bassett
Sissel Romme Christensen
Ellen Friis
Hassan Preisler
Thomas Burø

SVERIGE:

Tove Sahlin
Lina Zavalia
Johanna Skobe
Nasim Aguili
Mariah Salah

Hedvig är skitförbannad. Hon är förbannad på samhället, på socialen och framför allt på sin mamma. Hennes mamma tänker nämligen gifta sej med en idiot som hon träffat på keramiken. Hedvig bestämmer sej för att förstöra bröllopet. Det finns bara ett hinder. Ett funktionshinder. En rullstol.
Måns behöver pengar till en ny cykel. Därför måste han ta ett skitjobb som assistent åt en rullstolsbunden flicka.
Måns och Hedvig är huvudpersonerna i denna humoristiska och fräcka berättelse om vänskap, lojalitet och frihet. En berättelse om livets jävlighet och attraktionens gränslöshet!

”Helsingfors 26/1. Jag är Hedvig. Jag är ingen vissen blomma. Jag vill ha min operation annars ska ni ha en kaktus i röven. Hedvig, ur askan i elden”

Pressröster:

“ihan huippujuttu (…) suoraa ja kaunista” Maria Säkö / HS. Läs hela recensionen här

“mycket humor och kärlek (…) “estetiken är fantasifull och det politiska budskapet angeläget” Isabella Rothberg / HBL. Läs hela recensionen här

Text: Rasmus Lindberg
Regi: Sini Pesonen
I rollerna: Joanna Wingren, Sonja Ahlfors, Mika Fagerudd, Willehard Korander och Anders Sundström
Ljuddesign: Pauli Riikonen
Kostymdesign: Henna-Riikka Taskinen
Affisch, handledningsmaterial och illustrationer: Johan Isaksson/Johan Isaksson Illustration

Målgrupp: från 13 år
Publikantal: max 150 personer/föreställning
Längd: ca 1 h 10 min.
Byggtid: ca 2 h
Rivningstid: ca 1 h
Spelyta: djup 730 cm, bredd 750c m, höjd 280 cm
Teknisk information: vanlig strömförsörjning (ingen kraftström), mörkläggning
Pris för föreställning: 700€, 1250€ vid köpet av två föreställningar på samma plats, på samma dag

Information och förfrågningar: Fredrik Gräsbeck, tel. 045 233 4623

Turnébokningar: Joanna Wingren, tel. 045 233 4682, joanna@blauefrau.com eller Sonja Ahlfors, tel. 045 233 4416, sonja@blauefrau.com

Se två videoklipp från Handisam som relaterar till tematiken i föreställningen genom att klicka här och här:

Handledningsmaterialet för skolorna är utarbetat i samarbete med Finlands Svenska Handikappförbund (Sonja Karnell, fsh.sonja.karnell@kolumbus.fi, tfn 041-5012531) , Steg för Steg och IN Art Project/Heidi Lunabba.

Om föreställningsbeställaren önskar informatörer till skolorna d.v.s. en person med egna erfarenheter av att leva med en funktionsnedsättning, kontakta: Steg för steg/ Alexandra Boethius, e-post: alexandra.boethius(a)fduv.fi och tfn 040 504 37 55.

Affisch: Johan Isaksson   Affischfoto: Petra Hakala    Pressfoto: Lauri Rotko

Magic, Cilla & Baby är en ABC-bok av Eva Lundgren som utkom i Sverige 2007. I Blaue Fraus tappning blir den en modern, humoristisk och spännande teaterföreställning som inte liknar något ni tidigare har sett. Föreställningen utmanar gamla konventioner och bejakar mångfald. Blaue Frau tar er med på en händelserik resa genom hela alfabetet. Vi får bl.a. träffa vrålåkande Vera och originelle Olle som gillar smink och rosa spets. Vi får också träffa Kasper, som är dålig på fotboll och hockeyspelande Inger, känd för sina grymma mål. Föreställningen roar, samtidigt som den utmanar och den utgör ett fantastiskt underlag för diskussion om frågor kring könsroller, mångfald och fördomar.

A som Annorlunda
Att annorlunda vara,
är inte alltid lätt.
Det vet lilla Sara
Som ingen nånsin sett.

-Varför kan du inte se mig?
-Jag står ju här bredvid dig.
-Hör mig, rör mig, sluta blunda!
-Jag är som du, fast annorlunda.

Baserad på Eva Lundgrens bok “Magic, Cilla & Baby – ramsor om tjejer, killar & grejer”
Dramatisering: Sonja Ahlfors, Anna-Sofia Nylund och Joanna Wingren
Regissör: Anna-Sofia Nylund
På scen:
A: Sonja Ahlfors
B: Joanna Wingren
På video:
C: Jan-Christian Söderholm
Leroy: Sawandi Groskind
Barn: Maya och Sissela Klingenberg, Eva-Li och Edwyn Teir, Tyra Wingren
Musik och arrangemang: Som du fast annorlunda/Baby Berra/DJ-Mamma: Ludvig Allén
Quintus visa: Musik: Jan-Victor Björkqvist, Arrangemang: Ludvig Allén
Ljud: Ludvig Allén
Koreografi: Karolina Teir
Kamera: Markus von Knorring
Animation: Kenneth Klaile
Bokstäver i scenografin: Yrkesakademin i Österbotten, Bildartesan, Nykarleby: Jessica Pettersson, Johanna Ahonen, Josefine Mitts, Linda Hietamäki, Emma Sandbacka och Marie-Louise Linman. Handledning: Majlen Nylund
Snickare: Pasi Roukonen, Max och Viktor Nylund
Kostym och mask: Arbetsgruppen
Sömmerska: Sanna Pietilä
Producent: Anna Hiidensalo
Affisch och foto: Jan Ericsson

Målgrupp: barn i åldern 5-10 år
Publikantal: max 50 barn/föreställning
Längd: ca 40 min
Byggtid: ca 1,5 h
Rivningstid: ca 30 min
Spelyta: 3 x 4 m
Teknisk information: vanlig strömförsörjning (ingen kraftström)
Pris för föreställning: 350€, 600€ vid köpet av två föreställningar på samma plats, på samma dag
Pris för workshop: 200 €, workshop + föreställning 500 €

Information och förfrågningar: Fredrik Gräsbeck, tel. 045 233 4623

Turnébokningar: Joanna Wingren, tel. 045 233 4682, joanna@blauefrau.com eller Sonja Ahlfors, tel. 045 233 4416, sonja@blauefrau.com

Workshop

I samband med föreställningarna erbjuder vi er en workshop. Worshopen riktar sej till barn i 5-8-års åldern och tar ca 1,5 h. Avsikten med worshopen är att ifrågasätta barnens ofta ganska stereotypa könsrollstänkande och bredda på begrepp som tex. “pojkfärg”, “pojkflicka”, “flickleksak”. Vi utgår ifrån organiserade lekar där barnen får definiera könen enligt sina uppfattningar. Vi för sedan leken vidare och låter barnen prova på att luckra upp stereotypierna. Vi jobbar med improvisation under organiserade former. Syftet är inte att ta ifrån barnen sin könsidentitet utan att ge barnen fler uttrycksmöjligheter och ett bredare register att leka i och med. Workshopen är helt fristående från föreställningen och kan beställas separat, men berör samma problematik. Vid behov kan vi också ge workshops till personal som en del av arbetshandledning i genus- och jämställdhetsfrågor. Workshopen kan beställas fr.o.m. januari 2011. Max. 20 barn / workshop

En föreställning för fyra skådespelare och en musiker

Just Like a Man är ett koreografiskt skådespel inspirerat av lyriken och musiken av tre manliga ikoner, Leonard  Cohen, Bob Dylan och Lou Reed.  Det handlar om känslor och om män, om olika utryck för olika känslor, om den romantiska sentimentaliteten och den primära längtan, om  de mörka, omedvetna  strömmar som suddats ut från den nutida  mansbilden.

Just Like a Man är en hänsynslös katastrof-kabarè, en hypotes om känslornas och musikens betydelse i vår vardag och i kommunikation, om bitter kärlek och om ljuv lust, och om längtan efter det som kanske aldrig har funnits. Föreställningen berättar med rörelse, musik och ord om det manliga i oss alla, både i kvinnor och i män.

Regi: Anders Larsson
Musik: Hellen Willberg
Scenografi: Maria Antman
På scenen: Sonja Ahlfors, Marika Parkkomäki, Joanna Wingren, Henrik Heselius och Sara Puljula/Tarja Nyberg

Jag är din flickvän nu är en nattsvart, rolig, politisk, gapig, vrålfeministisk föreställning som tar avstamp i Nina Hemmingssons och Liv Strömquists serier och går igenom allt från den allra första pojkvännen till häftig lesbisk rullatorsex. Om unga arga kvinnor beväpnade med svart humor, vassa repliker och sköra hjärtan. Med mycket musik och lite dikter. Samhällskritik har aldrig varit roligare.

Nina Hemmingsson, debuterade med ”Jag är din flickvän nu” och har under de senaste två åren slagit igenom stort på bl a Aftonbladets kultursida och i Amelia, Bang och Hufvudstadsbladets Volt, med sina lika poetiska som satiriska enrutingar. Liv Strömquist har gett ut albumen Hundra procent fett och Einsteins fru.

Pressklipp från gästspelet på Stockholm Stadsteater

Viirus sprider sin ursinniga feminism som en absurdistisk influensa. Iscensättningen är galet rolig, tuff och icke-inställsam. Ensemblen är genial, hittar det clowniska bakom sin serieteckningssminkning.

- Lars Ring 13.8.2009 Svenska Dagbladet

Tecknade serier är nästan redan teater, regisserad av tecknaren. Precis som på scenen är repliken målet, det som fullbordar allt som redan uttrycks i bilden – eller inte sällan vänder upp och ner på det. Fokuseringen, urvalet, är gjort: för teatern gäller det att fylla på med liv igen, där tecknaren har renodlat. Viirus och kompani gör detta med en ilsken, humoristisk och absurd neråtskruv, stort eftertryck och ett fint, följsamt musikarrangemang som lägger helt nya element till…
- Ingegärd Waaranperä 13.8.2009 Dagens Nyheter

Nina Hemmingssons och Liv Strömquists serier har i Teater Viirus och Blaue Fraus händer blivit till en superfeministisk revy som rör sig genom samtiden i ett galet tempo. Med Jag är din flickvän nu inviger Stadsteatern sin nya gästspelsscen c/o, det kunde inte ha gjorts på ett fräschare sätt.
- Erika Walukiewicz 13.8.2009 Tidningen Kulturen

Det var länge sedan jag såg något så helgjutet på en scen. Här fanns inte en död sekund inte en onödig passage. Det är vasst och humoristiskt, absurt och tänkvärt. Jag är din flickvän nu är helt enkelt en genialisk föreställning.
- AnnCharlott 13.8.2009 Bokstavligt Talat

Föreställningen hade premiär på Wasa Teater 12.9.2009. Föreställningen turnerade 4 månader i Sverige, från Ystad i söder till Kiruna i norr. I april 2010 turnerade föreställningen två veckor I Finland.

Scenversionen av Svinalängorna förverkligas i ett unikt samarbete över gränserna mellan Wasa Teater och Blaue Frau i Finland samt Riksteatern och Uusi Teatteri i Sverige.

Regi: Michaela Granit
Dramatisering: Marina Meinander
Scenografi: Karin Lind
Dräkter: Teija Fontell
Musik: Markus Fagerudd
Medverkande: Sonja Ahlfors, Eva Millberg, Jari Nissinen, Annaleena Sipilä,  Joanna Wingren, Niklas Åkerfelt.

Allt börjar så bra. Leena, hennes föräldrar och syskon har lämnat fattigdomens Finland för Sverige och Ystad. Lägenheten i förorten Fridhem framstår som rena lyxen med rinnande varmt vatten, inomhustoalett och spis.
I förorten samlas invandrare och låginkomsttagare. Det pittoreskt klingande Fridhem byts ut mot det hånfulla Svinalängorna. För Leena övergår idyllen i kaos med föräldrarnas tilltagande alkoholmissbruk och oförmåga att ta hand om familjen. Leena delar ödesgemenskap med den jämnåriga grannflickan Åse. Deras vänskap blir en stark kraft som bär över familjernas sociala misär.

Svinalängorna är både dråplig och komisk mitt i det tragiska. Det är en hoppfull skildring av barns förmåga att förlåta och gå vidare. Förreställningen ger röst åt dem som var med i den stora arbetskraftsinvandringen från Finland till Sverige under 1960- och 70-talet. Den följer en finsk familjs liv i det nya landet.

Romanen bygger på Susanna Alakoskis egna erfarenheter, även om den inte är självbiografisk. Alakoski är född i Vasa och har växt upp i Ystad precis som huvudpersonen Leena i boken.

Mera information finns på Riksteaterns hemsida

Foto: Jan Ericsson

Föreställningen hade urpremiär på Korjaamo teatern 13.9.2009 och var ett samarbete mellan Blaue Frau, FisT (Finlanssvenska teatern), Korjaamo och Folkhälsan.

Manus och regi: Mia Hafrén
Scenografi: Jon Eliason
Ljusdesign: Mari Agge
På scen: Sonja Ahlfors, Jan-Christian Söderholm, Marc Svahnström, Joanna Wingren

Behöver en utsatt en förövare? Behöver en skyldig ett offer? Fyra personer och en händelse blir med tiden fyra minnen och fyra sanningar som genomsyrar äktenskap, vänskap och syskonskap. Efter 18 år går det inte att tiga längre och de fyra sanningarna möts.

Pjäsförfattaren och regissören Mia Hafrén berättar om vanliga människor i vanliga situationer. Situationer som per definition kallas sexuella övergrepp, men i vardagen består av glidande gränser och individuella upplevelser. Vems sanning är sannast och vilken sanning räknas?

Mia Hafréns nyskrivna pjäs Som vi minns det behandlar på ett finkänsligt sätt temana sexualitet och skuld samt ifrågasätter de givna rollerna offer, förövare och vittne. Hafrén använder sig av ett berättargrepp där rollkaraktärerna ser tillbaka på en gemensam upplevelse och räds inte att använda humor. Pjäsens ämnen är både aktuella och angelägna. I höst prickade Amnesty international Norden, och sämst där Finland, för en bristfällig och diskriminerande lagstiftning om sexuella övergrepp.

Regissörens text:

Kära publik, tack för att ni kom! Det är ju därför vi gör det här, för att vi vill dela en upplevelse med er. Vi har något viktigt på hjärtat och det här är vårt sätt att involvera er. Vilken upplevelse just du har I kväll vet jag inte, kanske du känner igen dej I någon av karaktärerna, eller så inte. Kanske du kommer att skratta ibland, eller så inte. Du ger oss en möjlighet att fullfölja processen: efter allt skrivanfe, repeterande, funderande, vägande, mätande, visualiserande, kommer äntligen det roliga. Att underhålla, påverka, beröra, uppröra, provocera, irritera. Och allt det här live, här, just nu. Ni kommer inte att gå hem tomhänta.
- Mia Hafrén

Manus: Sonja Ahlfors och arbetsgruppen
Regi: Jonte Ramsten
Scenografi och kostym: Riina Ahonen
På scen: Sonja Ahlfors/Åsa Wallenius och Joanna Wingren

Lär vi oss könsroller? Behöver flickor och pojkar större tillgång till varandras världar?

I föreställningen PRINS ENOK – PRINS SESSAN sover inte prinsessan i hundra år. Hon väntar inte på att prinsen ska rädda henne. Hon har kanske inte långt lockigt hår och rosiga kinder. I den här föreställningen behöver inte prinsen vara modig och stark. Prinsessor kan bli prinsar och prinsar kan bli prinsessor. Leken går på bådas villkor. Föreställningen ”Prins Enok Prins Sessan” leker med invanda mönster och stereotypa könsroller utan att påstå sig veta sanningen om hur pojkar och flickor ska och borde vara.

Högerklicka på bilderna för att ladda ner högupplösningsversioner av dem.

Tenna hade premiär på Svenska Teatern 9.2.2007 och var ett samarbete mella Blaue Frau och Svenska Teatern. Föreställningen baserar sej på samma dokumentära material som filmen “Boy´s don´t cry”

Manus och regi: Arn-Henrik Blomqvist
Scenografi: Mimmi Resman
På scenen: Sonja Ahlfors, Yasmine Harkimo, Veronika Mattson, Mikael Strömberg, Joanna Wingren, Niklad Åkerfelt

Berättelsen om Tenna är en så kallad sann historia. Det hände på riktigt, på nittiotalet i en småstad belägen i en av de ödsligaste delarna av USA. Tenna var en kvinna som antog en annan identitet. Hon klädde sig till man. Hon förälskade sig i en annan kvinna. Hon steg över gränsen för vad som ansågs tillåtet. Hon betalade ett alltför högt pris för att hon vågade vara sig själv. Föreställningen om Tenna är en komplicerad kärlekshistoria som sträcker sig långt över sociala och biologiska barriärer. Det är en historia om det mod som krävs för att vara sig själv, men det är också en föreställning om kärlek. Historien om Tenna utmanar vår uppfattning om kön, kärlek, vänskap, makt.

Öken. En metafor för en själsbild: tomhet, utsatthet, ensamhet, rädsla och slutligen det kalla mörkret.

Ett blodrött helljus. En sinnebild för de mänskliga drifterna. Det vi undertrycker måste, på sätt eller annat, få komma ut.

En gevärspipa. En påminnelse om den mänskliga intoleransen; vi blir trängda i våra värderingar och hotade i vår mentala existens.
Öken – blodrött – gevärspipa.

Tenna tar oss till längtans och – dess motpart – mörkrets marker, till landskap av människans sannaste instinkter.

Regissörens text:

De skulle bara köra hem mig. Min amerikanska låtsasbror Troy for iväg med en flicka från parkeringen på Burger King och bad Randy om hjälp. Randy, hans två kompisar och jag satte oss i Randys Trans Am och åkte iväg.
Mycket snart befann vi oss ännu längre bort från mitt hem. Vi landade hemma hos Randy där vi drack öl i mängder och bolmade glatt på roliga ciggar. Det var hans mor som satt bredvid oss och rullade dom. Randys far var ute på uppdrag. Polis..
Senare, mitt i natten, körde vi runt i downtown Indianapolis. Vi var fulla, höga och oregerliga som sönderblåsta segel i en storm. Randy försökte få mig att köra hans bil men jag avböjde eftersom jag varken hade körkort eller förmådde mig lyfta min häck ur baksätet längre. Sedan körde de hem mig, sju timmar efter att Troy lämnat av mig på parkeringen.
Varför heter det “white trash”? Om den vita underklassbefolkningen i USA – den som super och knarkar och slutar skolan för tidigt och aldrig blir något och aldrig får veta något – är de som i folkmun kallas för “white trash”, vem är då självaste “trash”? Beteckningen syftar ju uppenbarligen på att det finns ett “trash” som “white” står i förhållande till. “Trash” måste följaktligen vara alla de andra som den vita övermakten anser att fyller ovanstående kriterier men som inte är vita. Alltså svarta, chicanos, asiater och annat pack som inte uppfyller normen av det kritvita USA. Ännu.
För akta dig, du vita överklass, det påstås att spanskan blir större än engelskan om cirka tjugo år. Då är det “trash” som tar över och då kanske skolorna på riktigt lär sina barn något och medierna på riktigt berättar sanningen. Och då är ni illa ute.
- Arn-Henrik Blomqvist

Regi: Anna Allgulin
Manus: Ann-Luise Bertell
Textbearbetning: Arbetsgruppen
Scenografi: Wladimir Tschernich
På scenen: Sonja Ahlfors, Joanna Wingren och Jonte Wingren

Regissörens text:

Att få självförtroende är att få förtroende, sa någon. Jag fick förtroende att regissera den här föreställningen och tar därför tillfället i akt till några publika funderingar. Att flickors självförtroende är markant lägre än pojkars är ett faktum och självklart är också att orsakerna härtill ligger i vuxenvärldens sätt att behandla pojkar och flickor olika. Här finns uppenbarligen ett stort behov av medvetenhet och förändring. I detta forum, föreställningen Madde, min vän som i första hand riktar sig till ungdomar, valde jag dock i stället att fokusera på hur man själv aktivt kan skaffa sig självförtroende. Flickor kan inte räkna med att som A-L Bertell skriver ”självförtroendet ska komma flygande som Karlsson på taket”. Flickor måste själva ta saken i egna händer och helt enkelt erövra det. Stjäla det. Den här lilla föreställningen kan betraktas som en lek, en etyd, på temat. Bertells text har blandats med ensemblens improvisationer och kastats om efter mina förslag.

När vi började titta närmare på saken upptäckte vi att redan de mest oskyldiga små lekar som ger självförtroende inte passar in i bilden av hur snälla flickor förväntas uppföra sig och att varje enstaka flickas försök att höja sin självkänsla uppfattas som en aggressiv och okvinnlig revolution som måste kväsas, gärna redan i sin linda. Det kan nog hända att det finns bättre eller sämre sätt att skaffa sig självförtroende, att dricka sig berusad är ett vanligt sätt som jag t ex inte i första hand rekommenderar. Självklart kanske det också måste finnas gränser när självkänsla blir egoism, spännande brott mot diverse regler blir hänsynslöshet, att släppa loss och ha kul blir ansvarslöshet, mod blir dumdristighet och självförtroende blir storhetsvansinne. Men flickors självkontroll och förträngda aggressivitet är bokstavligen livsfarliga då aggressivitet i brist på utflöde i stället brukar vända sig inåt. Rapporterna duggar om flickors självdestruktivitet i olika former…

Det verkar alltså vara så, att vi inte bara underlåter att ge flickor självförtroende utan också aktivt motverkar deras försök att ta saken i egna händer.Allt i bästa välmening. Vi är helt enkelt inte vana att tolka beteenden som självförtroendealstrare. Som små initiationsriter på vägen att bli vuxen.
Teater brukar vara extra lockande för flickor, då man där, när man spelar en roll, både blir sedd, lyssnad på och får prata och leva ut starka känslor utan att bli avbruten. (Tills man märker att kvinnorollen på scen oftast är precis lika ofri som den i verkliga livet. Om inte värre…) Man får glömma sig själv – och därför kanske finna sig själv. Visst fyller roller och mönster en funktion i att skapa ordning i kaos, ja till och med i att skapa en viss trygghet. Men dess pris är för högt.

Vår paroll, vår paroll är Kvinna Utan Roll
Men spela med! Trixa på! Du är sedd från alla håll! 
Bara passa dig så du inte fastnar i din roll!

Flickor, mönstret måste brytas. Lyd mitt råd! Fastna inte i kvinnorollen!
- Anna Allgulin