Föreställningen hade urpremiär på Korjaamo teatern 13.9.2009 och var ett samarbete mellan Blaue Frau, FisT (Finlanssvenska teatern), Korjaamo och Folkhälsan

Manus och regi: Mia Hafrén
Scenografi: Jon Eliason
Ljusdesign: Mari Agge
På scen: Sonja Ahlfors, Jan-Christian Söderholm, Marc Svahnström, Joanna Wingren

Behöver en utsatt en förövare? Behöver en skyldig ett offer? Fyra personer och en händelse blir med tiden fyra minnen och fyra sanningar som genomsyrar äktenskap, vänskap och syskonskap. Efter 18 år går det inte att tiga längre och de fyra sanningarna möts.

Pjäsförfattaren och regissören Mia Hafrén berättar om vanliga människor i vanliga situationer. Situationer som per definition kallas sexuella övergrepp, men i vardagen består av glidande gränser och individuella upplevelser. Vems sanning är sannast och vilken sanning räknas?

Mia Hafréns nyskrivna pjäs Som vi minns det behandlar på ett finkänsligt sätt temana sexualitet och skuld samt ifrågasätter de givna rollerna offer, förövare och vittne. Hafrén använder sig av ett berättargrepp där rollkaraktärerna ser tillbaka på en gemensam upplevelse och räds inte att använda humor. Pjäsens ämnen är både aktuella och angelägna. I höst prickade Amnesty international Norden, och sämst där Finland, för en bristfällig och diskriminerande lagstiftning om sexuella övergrepp.

Regissörens text:

Kära publik, tack för att ni kom! Det är ju därför vi gör det här, för att vi vill dela en upplevelse med er. Vi har något viktigt på hjärtat och det här är vårt sätt att involvera er. Vilken upplevelse just du har I kväll vet jag inte, kanske du känner igen dej I någon av karaktärerna, eller så inte. Kanske du kommer att skratta ibland, eller så inte. Du ger oss en möjlighet att fullfölja processen: efter allt skrivanfe, repeterande, funderande, vägande, mätande, visualiserande, kommer äntligen det roliga. Att underhålla, påverka, beröra, uppröra, provocera, irritera. Och allt det här live, här, just nu. Ni kommer inte att gå hem tomhänta.
- Mia Hafrén

 

Tenna hade premiär på Svenska Teatern 9.2.2007 och var ett samarbete mella Blaue Frau och Svenska Teatern. Föreställningen baserar sej på samma dokumentära material som filmen “Boy´s don´t cry”

Manus och regi: Arn-Henrik Blomqvist
Scenografi: Mimmi Resman
På scenen: Sonja Ahlfors, Yasmine Harkimo, Veronika Mattson, Mikael Strömberg, Joanna Wingren, Niklad Åkerfelt

Berättelsen om Tenna är en så kallad sann historia. Det hände på riktigt, på nittiotalet i en småstad belägen i en av de ödsligaste delarna av USA. Tenna var en kvinna som antog en annan identitet. Hon klädde sig till man. Hon förälskade sig i en annan kvinna. Hon steg över gränsen för vad som ansågs tillåtet. Hon betalade ett alltför högt pris för att hon vågade vara sig själv. Föreställningen om Tenna är en komplicerad kärlekshistoria som sträcker sig långt över sociala och biologiska barriärer. Det är en historia om det mod som krävs för att vara sig själv, men det är också en föreställning om kärlek. Historien om Tenna utmanar vår uppfattning om kön, kärlek, vänskap, makt.

Öken. En metafor för en själsbild: tomhet, utsatthet, ensamhet, rädsla och slutligen det kalla mörkret.

Ett blodrött helljus. En sinnebild för de mänskliga drifterna. Det vi undertrycker måste, på sätt eller annat, få komma ut.

En gevärspipa. En påminnelse om den mänskliga intoleransen; vi blir trängda i våra värderingar och hotade i vår mentala existens.
Öken – blodrött – gevärspipa.

Tenna tar oss till längtans och – dess motpart – mörkrets marker, till landskap av människans sannaste instinkter.

Regissörens text:

De skulle bara köra hem mig. Min amerikanska låtsasbror Troy for iväg med en flicka från parkeringen på Burger King och bad Randy om hjälp. Randy, hans två kompisar och jag satte oss i Randys Trans Am och åkte iväg.
Mycket snart befann vi oss ännu längre bort från mitt hem. Vi landade hemma hos Randy där vi drack öl i mängder och bolmade glatt på roliga ciggar. Det var hans mor som satt bredvid oss och rullade dom. Randys far var ute på uppdrag. Polis..
Senare, mitt i natten, körde vi runt i downtown Indianapolis. Vi var fulla, höga och oregerliga som sönderblåsta segel i en storm. Randy försökte få mig att köra hans bil men jag avböjde eftersom jag varken hade körkort eller förmådde mig lyfta min häck ur baksätet längre. Sedan körde de hem mig, sju timmar efter att Troy lämnat av mig på parkeringen.
Varför heter det “white trash”? Om den vita underklassbefolkningen i USA – den som super och knarkar och slutar skolan för tidigt och aldrig blir något och aldrig får veta något – är de som i folkmun kallas för “white trash”, vem är då självaste “trash”? Beteckningen syftar ju uppenbarligen på att det finns ett “trash” som “white” står i förhållande till. “Trash” måste följaktligen vara alla de andra som den vita övermakten anser att fyller ovanstående kriterier men som inte är vita. Alltså svarta, chicanos, asiater och annat pack som inte uppfyller normen av det kritvita USA. Ännu.
För akta dig, du vita överklass, det påstås att spanskan blir större än engelskan om cirka tjugo år. Då är det “trash” som tar över och då kanske skolorna på riktigt lär sina barn något och medierna på riktigt berättar sanningen. Och då är ni illa ute.
- Arn-Henrik Blomqvist

 

Regi: Anna Allgulin
Manus: Ann-Luise Bertell
Textbearbetning: Arbetsgruppen
Scenografi: Wladimir Tschernich
På scenen: Sonja Ahlfors, Joanna Wingren och Jonte Wingren

Regissörens text:

Att få självförtroende är att få förtroende, sa någon. Jag fick förtroende att regissera den här föreställningen och tar därför tillfället i akt till några publika funderingar. Att flickors självförtroende är markant lägre än pojkars är ett faktum och självklart är också att orsakerna härtill ligger i vuxenvärldens sätt att behandla pojkar och flickor olika. Här finns uppenbarligen ett stort behov av medvetenhet och förändring. I detta forum, föreställningen Madde, min vän som i första hand riktar sig till ungdomar, valde jag dock i stället att fokusera på hur man själv aktivt kan skaffa sig självförtroende. Flickor kan inte räkna med att som A-L Bertell skriver ”självförtroendet ska komma flygande som Karlsson på taket”. Flickor måste själva ta saken i egna händer och helt enkelt erövra det. Stjäla det. Den här lilla föreställningen kan betraktas som en lek, en etyd, på temat. Bertells text har blandats med ensemblens improvisationer och kastats om efter mina förslag.

När vi började titta närmare på saken upptäckte vi att redan de mest oskyldiga små lekar som ger självförtroende inte passar in i bilden av hur snälla flickor förväntas uppföra sig och att varje enstaka flickas försök att höja sin självkänsla uppfattas som en aggressiv och okvinnlig revolution som måste kväsas, gärna redan i sin linda. Det kan nog hända att det finns bättre eller sämre sätt att skaffa sig självförtroende, att dricka sig berusad är ett vanligt sätt som jag t ex inte i första hand rekommenderar. Självklart kanske det också måste finnas gränser när självkänsla blir egoism, spännande brott mot diverse regler blir hänsynslöshet, att släppa loss och ha kul blir ansvarslöshet, mod blir dumdristighet och självförtroende blir storhetsvansinne. Men flickors självkontroll och förträngda aggressivitet är bokstavligen livsfarliga då aggressivitet i brist på utflöde i stället brukar vända sig inåt. Rapporterna duggar om flickors självdestruktivitet i olika former…

Det verkar alltså vara så, att vi inte bara underlåter att ge flickor självförtroende utan också aktivt motverkar deras försök att ta saken i egna händer.Allt i bästa välmening. Vi är helt enkelt inte vana att tolka beteenden som självförtroendealstrare. Som små initiationsriter på vägen att bli vuxen.
Teater brukar vara extra lockande för flickor, då man där, när man spelar en roll, både blir sedd, lyssnad på och får prata och leva ut starka känslor utan att bli avbruten. (Tills man märker att kvinnorollen på scen oftast är precis lika ofri som den i verkliga livet. Om inte värre…) Man får glömma sig själv – och därför kanske finna sig själv. Visst fyller roller och mönster en funktion i att skapa ordning i kaos, ja till och med i att skapa en viss trygghet. Men dess pris är för högt.

Vår paroll, vår paroll är Kvinna Utan Roll
Men spela med! Trixa på! Du är sedd från alla håll! 
Bara passa dig så du inte fastnar i din roll!

Flickor, mönstret måste brytas. Lyd mitt råd! Fastna inte i kvinnorollen!
- Anna Allgulin

 

Föreställningen hade premiär 10.2.2005 på Luckans scen Verandan.

Texter av Ann-Luise Bertell och kom Gustafsson
Koreografisk regi: Liisa Pentti
Textregi: Harriet Sevelius
Ljus: Mia Kivinen
På scenen: Sonja Ahlfors och Joanna Wingren

Regissörens text:

Rörelse som språk, rörelse som uttryck, uttryck för människans förmåga att handla, att finnas till-
Text som rörelse, andingens reflexbundna nödvändighet, ord som känslans riktning, att få finnas bara en liten stund på jorden, att dölja och att leka, att acceptera sanningens mångsidighet, att utgå ifrån tanken att det totalitära är lika med döden och lika med med stelhet, en värld utan rörelse. Att fundametalism och totalitarism finns på den sidan jag inte vill vara på.

Om Joanna, Sonja och jag skulle ha varit födda för hundra år sedan, under borgerliga omständigheter, skulle vi ha riskerat att bli diagnostiserade som hysteriker. Man skulle ha ansett att våra livmödrar vandrade runt i kroppen och orsakade anfall som idag kan jämföras med trans ock skådespeleri.

År 2005 har en ny generation kvinnor vuxit upp, en generation vars mammor brände bh:n, började använda p-piller, klädde sig i unisexkläder och trodde på fri kärlek utan svartsjuka och äganderätt. När jag nu tänker tillbaka på den tiden verkar den som en oerhört viktig och nästan drömlik period. Utan den tidsperioden skulle vi fortfarande riskera att bli instänga på institutioner pga emotionella utbrott. Jag tänker på hysteriska utbrott som uppstod ur oförmåga och förbud att utrycka sig eller som en brist på uppmärksamhet och kärlek. Dagens kvinnor har i princip alla möjligheter att uttrycka sig och göra medvetna val, de har vuxit upp i ett tryggt samhälle, ofta under sina 70-tals mammors blickar. Ändå har de idag ett behov av att ta ställning till kvinnans position i samhället. Världen är långt ifrån färdig.

Joanna, Sonja och jag utgick ifrån den manliga blicken: Vilka konsekvenser har mannes medfödda behov av att beundra, begränsa och kontrollera kvinnans existens samt hennes uttryck av sexualitet fått i olika kulturer? 2000-talets kvinnor har nya problem att tampas med. Kan jag använda mej av mina kvinnliga attribut i det hårda, effektiva, visuellt och virtuellt orienterade samhället? Hur pendlar jag mellan mina egna behov och ambitioner, mellan moderskap, passion, kärlek och vardag. Mellan alla bilder av drömkvinnan som jag utsätts för, men som bara finns i ett never-never-land och mellan mörka, undermedvetna och outtalade strömningar av skapelesen och kaoset; strömningar som inte verkar få plats i vår värld. Kroppens rörelse, berörning och att bli berörd verkar inte uppskattas i vår moderna värld.

I kvinnans många ansikten finns både skapelsen och undergången. 
Med hurudana ögon ser jag på mig själv?
Sedan kommer skrattet, att få skratta åt sig själv och åt det som känns förtryckande. Det finns saker jag inte kan komma undan … oberoende.
- Liisa Pentti

 

Lär vi oss könsroller? Behöver flickor och pojkar större tillgång till varandras världar?

I föreställningen PRINS ENOK – PRINS SESSAN sover inte prinsessan i hundra år. Hon väntar inte på att prinsen ska rädda henne. Hon har kanske inte långt lockigt hår och rosiga kinder. I den här föreställningen behöver inte prinsen vara modig och stark. Prinsessor kan bli prinsar och prinsar kan bli prinsessor. Leken går på bådas villkor. Föreställningen ”Prins Enok Prins Sessan” leker med invanda mönster och stereotypa könsroller utan att påstå sig veta sanningen om hur pojkar och flickor ska och borde vara.

Ämnet och sensmoralen är välkomna, utformningen lyckad och barnen uppskattar pjäsen.
Vad mer kan man begära?
- Karmela Bélinki/HBL

Prins Enok Prins Sessan hade urpremiär 9.12.2007 i Hesingfors. Därefter har föreställningen turnerat i hela Svenskfinland  och spelats 90 gånger. Prins Enok Prins Sessan är ett samarbete mellan Blaue Frau och Folkhälsan. Samarbetet med Folkhälsan består bl a av ett handledningsmaterial som utarbetas av sakkunniga och som delas ut i daghemmen som beställt föreställnigen. Föreställningen är en del av Folkhälsans hälsofrämjande arbete. Arbetet stöder regeringens jämställdhetsprogram för att bredda kunskapen och diskussion om vad jämställdhet innebär bland barn samt vuxna som arbetar med barn.

Målgrupp: barn i åldern 3-6 år
Publikantal: max 50 barn/föreställning
Längd: ca 35 min
Byggtid: ca 1,5 h
Rivningstid: ca 45 min
Spelyta: 3 x 3 m
Pris: 350€, 600€ vid köpet av två föreställningar, på samma plats, på samma dag

Manus: Sonja Ahlfors och arbetsgruppen
Regi: Jonte Ramsten
Scenografi och kostym: Riina Ahonen
På scenen: Sonja Ahlfors/Åsa Wallenius och Joanna Wingren

Turnébokningar och förfrågningar: Joanna Wingren (050 347 3335, joanna at blauefrau punkt com)

Högerklicka på bilderna för att ladda ner högupplösningsversioner av dem.

 

Jag är din flickvän nu är en nattsvart, rolig, politisk, gapig, vrålfeministisk föreställning som tar avstamp i Nina Hemmingssons och Liv Strömquists serier och går igenom allt från den allra första pojkvännen till häftig lesbisk rullatorsex. Om unga arga kvinnor beväpnade med svart humor, vassa repliker och sköra hjärtan. Med mycket musik och lite dikter. Samhällskritik har aldrig varit roligare.

Nina Hemmingsson, debuterade med ”Jag är din flickvän nu” och har under de senaste två åren slagit igenom stort på bl a Aftonbladets kultursida och i Amelia, Bang och Hufvudstadsbladets Volt, med sina lika poetiska som satiriska enrutingar. Liv Strömquist har gett ut albumen Hundra procent fett och Einsteins fru.

Regi: Anders Larsson
Musik: Hellen Willberg
Scenografi: Maria Antman
På scenen: Sonja Ahlfors, Marika Parkkomäki, Joanna Wingren, Henrik Heselius och Sara Puljula

Pressklipp från gästspelet på Stockholm Stadsteater

Viirus sprider sin ursinniga feminism som en absurdistisk influensa. Iscensättningen är galet rolig, tuff och icke-inställsam. Ensemblen är genial, hittar det clowniska bakom sin serieteckningssminkning.

- Lars Ring 13.8.2009 Svenska Dagbladet

Tecknade serier är nästan redan teater, regisserad av tecknaren. Precis som på scenen är repliken målet, det som fullbordar allt som redan uttrycks i bilden – eller inte sällan vänder upp och ner på det. Fokuseringen, urvalet, är gjort: för teatern gäller det att fylla på med liv igen, där tecknaren har renodlat. Viirus och kompani gör detta med en ilsken, humoristisk och absurd neråtskruv, stort eftertryck och ett fint, följsamt musikarrangemang som lägger helt nya element till…
- Ingegärd Waaranperä 13.8.2009 Dagens Nyheter

Nina Hemmingssons och Liv Strömquists serier har i Teater Viirus och Blaue Fraus händer blivit till en superfeministisk revy som rör sig genom samtiden i ett galet tempo. Med Jag är din flickvän nu inviger Stadsteatern sin nya gästspelsscen c/o, det kunde inte ha gjorts på ett fräschare sätt.
- Erika Walukiewicz 13.8.2009 Tidningen Kulturen

Det var länge sedan jag såg något så helgjutet på en scen. Här fanns inte en död sekund inte en onödig passage. Det är vasst och humoristiskt, absurt och tänkvärt. Jag är din flickvän nu är helt enkelt en genialisk föreställning.
- AnnCharlott 13.8.2009 Bokstavligt Talat

 

Svinalängorna ger röst åt dem som var med i den stora arbetskraftsinvandringen från Finland till Sverige under 1960- och 70-talet. Den följer en finsk familjs liv i det nya landet.

Allt börjar så bra. Leena, hennes föräldrar och syskon har lämnat fattigdomens Finland för Sverige och Ystad. Lägenheten i förorten Fridhem framstår som rena lyxen med rinnande varmt vatten, inomhustoalett och spis.
I förorten samlas invandrare och låginkomsttagare. Det pittoreskt klingande Fridhem byts ut mot det hånfulla Svinalängorna. För Leena övergår idyllen i kaos med föräldrarnas tilltagande alkoholmissbruk och oförmåga att ta hand om familjen.

Leena delar ödesgemenskap med den jämnåriga grannflickan Åse. Deras vänskap blir en stark kraft som bär över familjernas sociala misär.

Svinalängorna är både dråplig och komisk mitt i det tragiska. Det är en hoppfull skildring av barns förmåga att förlåta och gå vidare.

Romanen bygger på Susanna Alakoskis egna erfarenheter, även om den inte är självbiografisk. Alakoski är född i Vasa och har växt upp i Ystad precis som huvudpersonen Leena i boken.

Scenversionen av Svinalängorna förverkligas i ett unikt samarbete över gränserna mellan Wasa Teater och Blaue Frau i Finland samt Riksteatern och Uusi Teatteri i Sverige.

Skådespelarna kommer från Finland och Sverige. På scenen hörs alla varianter av språk i mötet mellan finsk och svensk kultur: finlandssvenska, svenska med finsk brytning, rikssvenska och finska

Regi: Michaela Granit
Dramatisering: Marina Meinander
Scenografi: Karin Lind
Dräkter: Teija Fontell
Musik: Markus Fagerudd
Medverkande: Sonja Ahlfors, Eva Millberg, Jari Nissinen, Annaleena Sipilä,  Joanna Wingren, Niklas Åkerfelt.

URPREMIÄR på Wasa Teater den 12 september 2009.  Föreställningen turnerar i Sverige november 2009- februari 2010, samt i Finland i april 2010. Mera information på www.riksteatern.se/svinalangorna