Tenna

Posted January 6, 2010

Foto: Tani Simberg

“Tenna” hade premiär på Svenska Teatern 9.2.2007 och var ett samarbete mella Blaue Frau och Svenska Teatern. Föreställningen baserar sej på samma dokumentära material som filmen “Boys don´t cry”

Manuscript: Arn-Henrik Blomqvist
Director: Arn-Henrik Blomqvist
Set design: Mimmi Resman
On stage: Sonja Ahlfors, Yasmine Harkimo, Veronika Mattson, Mikael Strömberg, Joanna Wingren, Niklas Åkerfelt

***

En kärlekshistoria över alla gränser

Berättelsen om Tenna är en så kallad sann historia. Det hände på riktigt, på nittiotalet i en småstad belägen i en av de ödsligaste delarna av USA. Tenna var en kvinna som antog en annan identitet. Hon klädde sig till man. Hon förälskade sig i en annan kvinna. Hon steg över gränsen för vad som ansågs tillåtet. Hon betalade ett alltför högt pris för att hon vågade vara sig själv. Föreställningen om Tenna är en komplicerad kärlekshistoria som sträcker sig långt över sociala och biologiska barriärer. Det är en historia om det mod som krävs för att vara sig själv, men det är också en föreställning om kärlek. Historien om Tenna utmanar vår uppfattning om kön, kärlek, vänskap, makt.

Regissörens text:

De skulle bara köra hem mig. Min amerikanska låtsasbror Troy for iväg med en flicka från parkeringen på Burger King och bad Randy om hjälp. Randy, hans två kompisar och jag satte oss i Randys Trans Am och åkte iväg.
Mycket snart befann vi oss ännu längre bort från mitt hem. Vi landade hemma hos Randy där vi drack öl i mängder och bolmade glatt på roliga ciggar. Det var hans mor som satt bredvid oss och rullade dom. Randys far var ute på uppdrag. Polis..
Senare, mitt i natten, körde vi runt i downtown Indianapolis. Vi var fulla, höga och oregerliga som sönderblåsta segel i en storm. Randy försökte få mig att köra hans bil men jag avböjde eftersom jag varken hade körkort eller förmådde mig lyfta min häck ur baksätet längre. Sedan körde de hem mig, sju timmar efter att Troy lämnat av mig på parkeringen.
Varför heter det “white trash”? Om den vita underklassbefolkningen i USA – den som super och knarkar och slutar skolan för tidigt och aldrig blir något och aldrig får veta något – är de som i folkmun kallas för “white trash”, vem är då självaste “trash”? Beteckningen syftar ju uppenbarligen på att det finns ett “trash” som “white” står i förhållande till. “Trash” måste följaktligen vara alla de andra som den vita övermakten anser att fyller ovanstående kriterier men som inte är vita. Alltså svarta, chicanos, asiater och annat pack som inte uppfyller normen av det kritvita USA. Ännu.
För akta dig, du vita överklass, det påstås att spanskan blir större än engelskan om cirka tjugo år. Då är det “trash” som tar över och då kanske skolorna på riktigt lär sina barn något och medierna på riktigt berättar sanningen. Och då är ni illa ute.

– Arn-Henrik Blomqvist

***

“Tenna”, a co-production with the Svenska Teatern premiered in their premises February 9th 2007. The performance is based on the same documentary material as the movie “Boys Don’t Cry”.

A love story over boundaries

“Tenna” is a true story. Everything happened for real in the 1990’s in a small town in the backwoods of the US. Tenna was a woman who took another identity. She dressed herself as a man. She fell in love with another woman. She took a step over the boundary of what is considered to be allowed. It cost her dearly to dare to be herself. Tenna is a complicated love story that reaches out over the social and biological boundaries. It is a story about courage to be oneself but it is also a story about love. Tenna’s story challenges our ideas about gender, love, friendship and power.