En kärlekshistoria över alla gränser

Tenna hade premiär på Svenska Teatern 9.2.2007 och var ett samarbete mella Blaue Frau och Svenska Teatern. Föreställningen baserar sej på samma dokumentära material som filmen “Boy´s don´t cry”

Manus och regi: Arn-Henrik Blomqvist
Scenografi: Mimmi Resman
På scenen: Sonja Ahlfors, Yasmine Harkimo, Veronika Mattson, Mikael Strömberg, Joanna Wingren, Niklad Åkerfelt

Berättelsen om Tenna är en så kallad sann historia. Det hände på riktigt, på nittiotalet i en småstad belägen i en av de ödsligaste delarna av USA. Tenna var en kvinna som antog en annan identitet. Hon klädde sig till man. Hon förälskade sig i en annan kvinna. Hon steg över gränsen för vad som ansågs tillåtet. Hon betalade ett alltför högt pris för att hon vågade vara sig själv. Föreställningen om Tenna är en komplicerad kärlekshistoria som sträcker sig långt över sociala och biologiska barriärer. Det är en historia om det mod som krävs för att vara sig själv, men det är också en föreställning om kärlek. Historien om Tenna utmanar vår uppfattning om kön, kärlek, vänskap, makt.

Öken. En metafor för en själsbild: tomhet, utsatthet, ensamhet, rädsla och slutligen det kalla mörkret.

Ett blodrött helljus. En sinnebild för de mänskliga drifterna. Det vi undertrycker måste, på sätt eller annat, få komma ut.

En gevärspipa. En påminnelse om den mänskliga intoleransen; vi blir trängda i våra värderingar och hotade i vår mentala existens.
Öken – blodrött – gevärspipa.

Tenna tar oss till längtans och – dess motpart – mörkrets marker, till landskap av människans sannaste instinkter.

Regissörens text:

De skulle bara köra hem mig. Min amerikanska låtsasbror Troy for iväg med en flicka från parkeringen på Burger King och bad Randy om hjälp. Randy, hans två kompisar och jag satte oss i Randys Trans Am och åkte iväg.
Mycket snart befann vi oss ännu längre bort från mitt hem. Vi landade hemma hos Randy där vi drack öl i mängder och bolmade glatt på roliga ciggar. Det var hans mor som satt bredvid oss och rullade dom. Randys far var ute på uppdrag. Polis..
Senare, mitt i natten, körde vi runt i downtown Indianapolis. Vi var fulla, höga och oregerliga som sönderblåsta segel i en storm. Randy försökte få mig att köra hans bil men jag avböjde eftersom jag varken hade körkort eller förmådde mig lyfta min häck ur baksätet längre. Sedan körde de hem mig, sju timmar efter att Troy lämnat av mig på parkeringen.
Varför heter det “white trash”? Om den vita underklassbefolkningen i USA – den som super och knarkar och slutar skolan för tidigt och aldrig blir något och aldrig får veta något – är de som i folkmun kallas för “white trash”, vem är då självaste “trash”? Beteckningen syftar ju uppenbarligen på att det finns ett “trash” som “white” står i förhållande till. “Trash” måste följaktligen vara alla de andra som den vita övermakten anser att fyller ovanstående kriterier men som inte är vita. Alltså svarta, chicanos, asiater och annat pack som inte uppfyller normen av det kritvita USA. Ännu.
För akta dig, du vita överklass, det påstås att spanskan blir större än engelskan om cirka tjugo år. Då är det “trash” som tar över och då kanske skolorna på riktigt lär sina barn något och medierna på riktigt berättar sanningen. Och då är ni illa ute.
- Arn-Henrik Blomqvist