Skinfood – Fragment av blickar

Posted January 6, 2010

Foto: Froste Ahlfors

Föreställningen hade premiär 10.2.2005 på Luckans scen Verandan.

Texts: Ann-Luise Bertell och Kim Gustafsson
Director/Chorographer: Liisa Pentti
Text instructor: Harriet Sevelius
Lighting design: Mia Kivinen
On stage: Sonja Ahlfors och Joanna Wingren

***

En dansteaterföreställning om kvinnor, att bli sedd, om brödrostar och annat.

“Skinfood” är en kavalkad av bilder med och utan text. De fristående scenerna bildar tillsammans en helhet. Den röda tråden är blicken, att se och bli sedd. “Skinfood” är en föreställning om kroppslighet på kvinnans eget villkor. Det är en personlig berättelse om hysteri och sensualitet, om kvinnokroppen så som vi inte är vana att se den.

Regissörens text:

Rörelse som språk, rörelse som uttryck, uttryck för människans förmåga att handla, att finnas till-
Text som rörelse, andingens reflexbundna nödvändighet, ord som känslans riktning, att få finnas bara en liten stund på jorden, att dölja och att leka, att acceptera sanningens mångsidighet, att utgå ifrån tanken att det totalitära är lika med döden och lika med med stelhet, en värld utan rörelse. Att fundametalism och totalitarism finns på den sidan jag inte vill vara på.

Om Joanna, Sonja och jag skulle ha varit födda för hundra år sedan, under borgerliga omständigheter, skulle vi ha riskerat att bli diagnostiserade som hysteriker. Man skulle ha ansett att våra livmödrar vandrade runt i kroppen och orsakade anfall som idag kan jämföras med trans ock skådespeleri.

År 2005 har en ny generation kvinnor vuxit upp, en generation vars mammor brände bh:n, började använda p-piller, klädde sig i unisexkläder och trodde på fri kärlek utan svartsjuka och äganderätt. När jag nu tänker tillbaka på den tiden verkar den som en oerhört viktig och nästan drömlik period. Utan den tidsperioden skulle vi fortfarande riskera att bli instänga på institutioner pga emotionella utbrott. Jag tänker på hysteriska utbrott som uppstod ur oförmåga och förbud att utrycka sig eller som en brist på uppmärksamhet och kärlek. Dagens kvinnor har i princip alla möjligheter att uttrycka sig och göra medvetna val, de har vuxit upp i ett tryggt samhälle, ofta under sina 70-tals mammors blickar. Ändå har de idag ett behov av att ta ställning till kvinnans position i samhället. Världen är långt ifrån färdig.

Joanna, Sonja och jag utgick ifrån den manliga blicken: Vilka konsekvenser har mannes medfödda behov av att beundra, begränsa och kontrollera kvinnans existens samt hennes uttryck av sexualitet fått i olika kulturer? 2000-talets kvinnor har nya problem att tampas med. Kan jag använda mej av mina kvinnliga attribut i det hårda, effektiva, visuellt och virtuellt orienterade samhället? Hur pendlar jag mellan mina egna behov och ambitioner, mellan moderskap, passion, kärlek och vardag. Mellan alla bilder av drömkvinnan som jag utsätts för, men som bara finns i ett never-never-land och mellan mörka, undermedvetna och outtalade strömningar av skapelsen och kaoset; strömningar som inte verkar få plats i vår värld. Kroppens rörelse, berörning och att bli berörd verkar inte uppskattas i vår moderna värld.

I kvinnans många ansikten finns både skapelsen och undergången. 
Med hurudana ögon ser jag på mig själv?
Sedan kommer skrattet, att få skratta åt sig själv och åt det som känns förtryckande. Det finns saker jag inte kan komma undan … oberoende.

– Liisa Pentti

***

Skinfood – Fragments of a gaze is a dance theatre performance about women, about being seen, about toasters and more. The performance premiered February 10th 2005 at the Verandan stage in the Luckan theater.

“Skinfood” is a parade of images with and without text. The separate images combine to form a continuous set. The red thread is the look: to see and to be seen. “Skinfood” is a performance about embodiment on women’s own conditions. It is a personal story about hysteria and sensuality, about the female body the way we are not used to seeing it.