- Fragment av blickar
En dansteaterföreställning om kvinnor, att bli sedd, om brödrostar och annat

Föreställningen hade premiär 10.2.2005 på Luckans scen Verandan.

Texter av Ann-Luise Bertell och Kim Gustafsson
Koreografisk regi: Liisa Pentti
Textregi: Harriet Sevelius
Ljus: Mia Kivinen
På scenen: Sonja Ahlfors och Joanna Wingren

Regissörens text:

Rörelse som språk, rörelse som uttryck, uttryck för människans förmåga att handla, att finnas till-
Text som rörelse, andingens reflexbundna nödvändighet, ord som känslans riktning, att få finnas bara en liten stund på jorden, att dölja och att leka, att acceptera sanningens mångsidighet, att utgå ifrån tanken att det totalitära är lika med döden och lika med med stelhet, en värld utan rörelse. Att fundametalism och totalitarism finns på den sidan jag inte vill vara på.

Om Joanna, Sonja och jag skulle ha varit födda för hundra år sedan, under borgerliga omständigheter, skulle vi ha riskerat att bli diagnostiserade som hysteriker. Man skulle ha ansett att våra livmödrar vandrade runt i kroppen och orsakade anfall som idag kan jämföras med trans ock skådespeleri.

År 2005 har en ny generation kvinnor vuxit upp, en generation vars mammor brände bh:n, började använda p-piller, klädde sig i unisexkläder och trodde på fri kärlek utan svartsjuka och äganderätt. När jag nu tänker tillbaka på den tiden verkar den som en oerhört viktig och nästan drömlik period. Utan den tidsperioden skulle vi fortfarande riskera att bli instänga på institutioner pga emotionella utbrott. Jag tänker på hysteriska utbrott som uppstod ur oförmåga och förbud att utrycka sig eller som en brist på uppmärksamhet och kärlek. Dagens kvinnor har i princip alla möjligheter att uttrycka sig och göra medvetna val, de har vuxit upp i ett tryggt samhälle, ofta under sina 70-tals mammors blickar. Ändå har de idag ett behov av att ta ställning till kvinnans position i samhället. Världen är långt ifrån färdig.

Joanna, Sonja och jag utgick ifrån den manliga blicken: Vilka konsekvenser har mannes medfödda behov av att beundra, begränsa och kontrollera kvinnans existens samt hennes uttryck av sexualitet fått i olika kulturer? 2000-talets kvinnor har nya problem att tampas med. Kan jag använda mej av mina kvinnliga attribut i det hårda, effektiva, visuellt och virtuellt orienterade samhället? Hur pendlar jag mellan mina egna behov och ambitioner, mellan moderskap, passion, kärlek och vardag. Mellan alla bilder av drömkvinnan som jag utsätts för, men som bara finns i ett never-never-land och mellan mörka, undermedvetna och outtalade strömningar av skapelesen och kaoset; strömningar som inte verkar få plats i vår värld. Kroppens rörelse, berörning och att bli berörd verkar inte uppskattas i vår moderna värld.

I kvinnans många ansikten finns både skapelsen och undergången. 
Med hurudana ögon ser jag på mig själv?
Sedan kommer skrattet, att få skratta åt sig själv och åt det som känns förtryckande. Det finns saker jag inte kan komma undan … oberoende.
- Liisa Pentti