Föreställningen hade premiär på luckans scen Verandan den 14.10.2006 och turnerade i lågstadier och högstadier i Svenskfinland 2006-2007. Madde min vän var ett samarbete mellan Blaue Frau, Svenska Teatern, Luckan och Folkhälsan.

Regi: Anna Allgulin
Manus: Ann-Luise Bertell
Textbearbetning: Arbetsgruppen
Scenografi: Wladimir Tschernich
På scenen: Sonja Ahlfors, Joanna Wingren och Jonte Wingren

Regissörens text:

Att få självförtroende är att få förtroende, sa någon. Jag fick förtroende att regissera den här föreställningen och tar därför tillfället i akt till några publika funderingar. Att flickors självförtroende är markant lägre än pojkars är ett faktum och självklart är också att orsakerna härtill ligger i vuxenvärldens sätt att behandla pojkar och flickor olika. Här finns uppenbarligen ett stort behov av medvetenhet och förändring. I detta forum, föreställningen Madde, min vän som i första hand riktar sig till ungdomar, valde jag dock i stället att fokusera på hur man själv aktivt kan skaffa sig självförtroende. Flickor kan inte räkna med att som A-L Bertell skriver ”självförtroendet ska komma flygande som Karlsson på taket”. Flickor måste själva ta saken i egna händer och helt enkelt erövra det. Stjäla det. Den här lilla föreställningen kan betraktas som en lek, en etyd, på temat. Bertells text har blandats med ensemblens improvisationer och kastats om efter mina förslag.

När vi började titta närmare på saken upptäckte vi att redan de mest oskyldiga små lekar som ger självförtroende inte passar in i bilden av hur snälla flickor förväntas uppföra sig och att varje enstaka flickas försök att höja sin självkänsla uppfattas som en aggressiv och okvinnlig revolution som måste kväsas, gärna redan i sin linda. Det kan nog hända att det finns bättre eller sämre sätt att skaffa sig självförtroende, att dricka sig berusad är ett vanligt sätt som jag t ex inte i första hand rekommenderar. Självklart kanske det också måste finnas gränser när självkänsla blir egoism, spännande brott mot diverse regler blir hänsynslöshet, att släppa loss och ha kul blir ansvarslöshet, mod blir dumdristighet och självförtroende blir storhetsvansinne. Men flickors självkontroll och förträngda aggressivitet är bokstavligen livsfarliga då aggressivitet i brist på utflöde i stället brukar vända sig inåt. Rapporterna duggar om flickors självdestruktivitet i olika former…

Det verkar alltså vara så, att vi inte bara underlåter att ge flickor självförtroende utan också aktivt motverkar deras försök att ta saken i egna händer.Allt i bästa välmening. Vi är helt enkelt inte vana att tolka beteenden som självförtroendealstrare. Som små initiationsriter på vägen att bli vuxen.
Teater brukar vara extra lockande för flickor, då man där, när man spelar en roll, både blir sedd, lyssnad på och får prata och leva ut starka känslor utan att bli avbruten. (Tills man märker att kvinnorollen på scen oftast är precis lika ofri som den i verkliga livet. Om inte värre…) Man får glömma sig själv – och därför kanske finna sig själv. Visst fyller roller och mönster en funktion i att skapa ordning i kaos, ja till och med i att skapa en viss trygghet. Men dess pris är för högt.

Vår paroll, vår paroll är Kvinna Utan Roll
Men spela med! Trixa på! Du är sedd från alla håll! 
Bara passa dig så du inte fastnar i din roll!

Flickor, mönstret måste brytas. Lyd mitt råd! Fastna inte i kvinnorollen!
- Anna Allgulin